när man får barn är kärleken till denna lilla varelse helt obeskrivlig.
i början kände inte jag särskilt mycket, utan det var något som växte fram.
jag fattade inte hur stor kärleken till ens barn faktiskt kunde vara.
det bästa är att man har någon som älskar en tillbaka.

jag är väldigt noga med att säga till julian hur mycket
jag älskar honom, och hur mycket han betyder för mig.
i sverige är vi generellt dåliga på att säga just orden
jagälskardig till någon familjemedlem.
det borde vara något man säger mer ofta.
alla behöver vi höra det då&då.

jag vet att jag aldrig kommer sluta säga det om
kvällarna efter att jag pussat julian godnatt.
han får bli 15 år och säga åt mig att sluta
men då lär jag bara säga det ännu mer.
det ska aldrig kännas pinsamt från båda håll.

nu kommer det snart en till liten krabat.
då får man älska två stycken.
vilken förbannat underbar lycka -v-

ne nu behöver jag ventilera.

nästan varenda gång behöver
vi muta jullen på något sätt för att få
med honom utanför dörren.

idag har jag sagt att vi ska gå till
lekparken och leka.
tror ni att han vill?
jag tänker inte kämpa tills svetten
rinner varenda gång vi ska gå ut.

idag är jag sjuk, jag pallar inte fajten.
och varför vill han inte gå ut?
han vet ju hur roligt det är.

både jag & christian tror att julian har
någon form av adhd. och många gånger
vet vi inte hur vi ska hantera honom.
vi behöver avlastning men känner oss tyngda över
att lägga över ansvaret i någon annans händer.
vi känner oss besvärade när någon annan ska ha honom.

sen han föddes kan jag räkna på en hand
hur många gånger han sovit borta.
men nu behöver vi hjälp.
jag har funderat på stödfamilj, men vet inte
alls hur det går till, och om vi ens kan få det.

det är jobbigt med barn även när man är två.
vi orkar inte, bråkar om skitsaker och känner oss
som världens sämsta föräldrar många gånger.

jag försöker inte på något sätt "sätta" någon jävla stämpel
på honom, men om han skulle ha adhd behöver vi/han rätt hjälp.

nu tror många att han är en helt vanlig grabb
med två-årstrots. men ni lever inte med honom 24/7.
då är mitt svar att denna trots varat sen han valde att
se dagens ljus. jag ger mig inte, jag är beredd på att mötas
av fördommar och folk som inte tror på oss.

kolla på bilden här.
julian har på sig ett par tights/leggins kalla det va du vill.
just dom här är unisex, alltså både för flickor och pojkar.
jag har letat efter sånna här på killavdelningarna i stan men dom finns aldrig.
många kanske tycker att det är "tjejigt" med thights, men grabben
har fortfarande snopp, daaah!

tänk dig att du ska ha på dig fleecekläder & en overall
en kall vinterdag i januari
och sedan springa runt ute med alla dessa kläder.
vad har du själv helst under allt detta om
inte långkallingar, eller ett underställ.
det är skönast så.

polarn&pyret har leggins som inte är långkallingar.
med jag betalar inte 279kr för ett par, det är fan mot min nature.

alla andra butiker har bara utbud av långkallingar
eller pyjamasbyxor. det är 2011 fortfarande
inte uppdaterat att pojkar kan ha leggins.
dom behöver inte vara rosa eller fyllda med läder.
fan sverige, i need a update.

jag vet att han kan bära mjukisbyxor, got damn.
men dom knövlar och blir så fruktansvärt varma.
(jag vikarerar på förskola, jag vet)

jag önskar att jag kunde sy, då slapp jag sitta
här och klaga över ett litet problem som
varken rör världens undergång eller växthuseffekt.

men det är såhär jag känner.
korten på bordet liksom..

HUR:
Går du: med hjälp av fötterna?
Svarar du i telefonen: hallå? eller hej det är marielle.
Fördriver du tiden: städar oftast.
Mycket pengar har du: jag klarar mig.
Tjänar du pengar: vikarie på dagis.
Ofta diskar du: diskmakinen gör jobbet.
Ofta städar du: varje dag typ.
Många stör du dig på: för många.
Ofta träffar du din familj: lite olika.

TROR DU:
Att du kommer bli något: jag är väl redan något?
På gud: nej!
På rymdvarelser: haha, ja.
Att folk tycker om dig: inte alla, men många.
På ett liv efter detta: jupp.
Att fiskar kan tänka: ja det tror jag.
Att du kommer leva länge: ne, faktiskt inte på något skumt vis. (har alltid känt så)

att jag vuxit upp med bara bröder
märktes väldigt väl när jag var yngre.
jag bangade aldrig för att slå en kille
om han slog mig. jag sa högt vad jag tyckte
och blev många gånger kallad till rektorn.
jag lät mig inte tystas ner av killarna
i klassen och lärarna såg mig nog som rätt stökig.

hamnade jag i bråk med någon kille
och gick till en lärare för att klaga
på hans sätt att bete sig svarade alla samma sak.
han är kär i dig marielle, det är därför han beter sig så.
killarna vet inte bättre, du vet ju hur dom kan vara osv..

en gång när vi duschade efter idrotten smög sig
några killar in och kikade
på våra nakna kroppar medan vi inte
hade en susning om vad som pågick.
tillslut märkte jag de och sprang efter in till killarnas
omklädningsrum och slog ena grabben.

uppgivna och förbannade gick vi sedan till rektorn
som i sin tur tillkallade möte.
det sjuka i den här historian är att
vi skulle förstå honom, klart som fan han
ville se lite naken hud.
han är ju inte mer än kille.
jag var likadan då jag var grabb.
hörrni tjejer, ni måste förstå att killarna bara är nyfikna.

vadå kränkt och idiotförklarad?
vi skulle svälja och hålla käften.
precis som det alltid har varit.
män är starkare, dom tar vad dom vill ha tydligen.

såhär höll det på. jämt!
killarna retades - tjejerna skulle förstå.
killarna taffsade - tjejerna fick tillåta.

jag har ju berättat om den gången
jag gick i åttan, blev nertvingad på golvet
av en jämnårig kille som stack in handen
innanför mina trosor och drog fingrarna
i mitt underliv. hur sviken jag blev
av lärarna som gjorde honom till offer.
jag blev lovad så mycket av både
socialen och polis, men ingenting hände.
alla tyckte synd om honom eftersom
han då inte fick vistas på fritidsgården
i och med att jag jobbade där i cafégruppen.

två veckor hölls han därifrån.
hans föräldrar kom till skolan,
samtalade med rektor och kurator.
jag blev ditkallad och just det
ögonblicket kommer jag aldrig att glömma.

jag fick veta att hans föräldrar varit där
bara minuterna innan mig.
dom ville stryka ett streck över det hela.
han skulle söka till bandygymnasium
och detta kunde inte följa med i några papper.
dom vuxna delade tydligen samma åsikter.
och jag som inte gjort något fel fylldes av en
enorm ångest och oro.
rektorn sa åt mig att två veckors avstängning
från gårn fick räcka.
nu glömmer vi detta och går vidare.
ville jag samtala mer skulle jag prata med
kuratorn. the end of story.

allt återgick till vardag.
min upplevelse verkade inte
tas på stort allvar.
den sopades under mattan, och där fick den ligga.

jag är inte helt förstörd och måste inte
bearbeta min händelse i terapi.
men det går inte en dag utan att jag
tänker på hur jävla sviken jag blev av vuxenvärlden.
jag skulle vilja möta rektorn idag.
han skulle få höra min berättelse.

nu har jag inte tagit med alla detaljer
och idiotiska kommentarer jag fick höra.
storyn skulle bli lång.

det viktiga jag vill komma till är att
vad än killar gör, kommer det alltid
vara mer accepterat än om jag som tjej
skulle agera precis likadant.
vi lever i en sjuk värld.
och inte verkar den bli friskare.

DAGIS OCH EN FÖRÄLDERS TANKAR.
jag vet inte hur det varit/är för er andra men
att lämna julian till vilt främmande människor
har för mig varit ett rent helvete.
jag känner inte dom människorna.
jag vet inte om dom brinner för sitt yrke
och verkligen är snälla mot barnen.
vi hade turen att hamna på en bra avdelning
vilket jag är tacksam över.
men på varje dagis finns där någon
som hamnat fel, någon som man helst
vill ha därifrån.
jag ska dra ett exempel med denna människa
som inträffade förra sommaren.
jag svär, jag kunde ha skjutit henne på fläcken om jag varit en idiot.

jag trallar som vanligt in genom grinden en fin sommardag i juli.
barnen är ute och julian har på sig en solhatt jag inte känner igen.
på min väg för att möta upp min son hör jag hur hon börjar med
sitt förbannande tjat och vill helst inte lyssna.
men eftersom hon är sista läraren kvar blir jag så illa tvungen.

- du! julian hade ingen solhatt, så han har fått en lånehatt idag. (hon)
- ja, vad bra. christian glömde solhatten hemma imorse.
- ja men den måste julian ha här för att skydda huvudet. (hon)
- självklart, men som jag sa så glömdes den hemma imorse, tar med den imorgon.
- ja för solhatt är viktigt att använda, du måste ta hit den. (hon)
- JAAAA FÖR I HELVETE KÄRRINGJÄVEL (hade jag velat skrika) men jag svarade istället
- jo, jag vet det. men nu fick han låna en hatt idag, och imorgon tar jag med mig hans.
- för du vet, solen är väldigt stark. barn måste vara skyddade om huvudet. (hon)
- aa, jag är medveten om det, men imorgon är den här.
- för vet du. att barn som inte har solhatt kan bränna sig eftersom solen är stark.
- jag vet!!! den är tillbaka imorgon, THE FUCKING END!

hon fortsatte tjata trots att vi började bege oss hem.
jag trodde hon skulle lägga ner och fatta vinken
när jag tittade åt annat håll, och pussade på julian
som slängt sig i min famn. men denna människa är trög. (uppenbarligen)

nu i tisdags skulle christian hämta julian.
han möts av en springande glad liten kille
som han lyfter upp för att krama om.
han känner en stark doft av bajs och
denna varma sommardag då jullen bara har på
sig blöja, boxerkallingar och linne känner christian
direkt att lillen är blöt nertill.
han går genast in för att byta om
och bajset sträcker sig upp över ryggen.
blöjan var tyngre än någonsin och bajset
har trängt igenom tillsammans med kisset
och lämnat bruna fläckar på kallingarna.
rumpan är illröd och christian förbannad.
påväg ut möter han människan vi båda avskyr.
hon säger då att christian behöver byta blöja på
julian eftersom han bajsat.

OKEJ! hon visste alltså att våran lilla kille
bajsat men har inte bytt på honom?
hur länge har han gått runt sådär?
det kan inte ha skett nyligen eftersom
han var så pass röd i stjärten.
men enligt henne hände det "precis" innan
christian klev in genom grinden.

småsaker händer hela tiden
och imorse var inget undantag. 
hon betedde sig som att jag var
ett barn och avslutade vårat korta samtal med
- du, har du smörjt honom?

ne jag tänkte att han skulle få bränna
sig lite. killen måste ju bli en hårding!

sånna här människor ska inte jobba på dagis.
jag vill inte att personer som inte bryr sig om
mitt barn ska vara i närheten av honom.
hoppas du får smaka på din egen medicin
den dagen du hamnar på ett äldreboende
och personalen låter dig sitta med
bajsblöja i timtal för att dom inte orkar byta på dig!

NI FÅR TYCKA ATT JAG HAR HEMSKA
TANKAR ELLER ATT JAG ÖVERDRIVER.
DET ÄR INTE DITT BARN SOM BEHÖVER
LIDA FÖR EN ANNAN MÄNNISKAS LATHET!